Det har blivit ett par halvhjärtade försök på att träna och äta rätt igen, men då resultaten uteblivit efter några veckor så har jag tappat tron på att det och tröstat mig med att jag får ju operation, så nästa sommar ser jag bra ut.

Det som fick mig att vakna upp, kanske inte över natten, men när jag började räkna dagar, var när jag ringde till Torsby och fick datum för 2 dagars kurs med dietist (som alla som ska göra GBP måste gå) i slutet av juni. Det vill säga att det blir operation senast i början av oktober..
Då rasade min värld, även om det tog någon vecka att inse det.
Jag var på full fart mot det som jag skulle kämpa med näbb och klör för att undvika!! En GBP! Vilken spark i magen det blev! När jag ansökte om operation var det med ett enda mål: jag skulle fixa det själv utan att göra en GBP. Operationstiden skulle fungera som ett hot, sköter jag mig inte så… I stället blev den en vilokudde.

Jag har mått pyton under våren för att jag inte lyckas gå ner i vikt. Målet vid nyår var -10 kg innan 1 maj, ett helt realistisk mål, men 1 maj stod jag på exakt samma vikt som 1 januari… Även om jag har tränat och ätit hyfsat så har det inte riktigt varit helhjärtat. Det HAR slinkit ner lite godis, jag har inte ätit regelbundet etc Och träningen, ja jag har gått och sprungit och simmat lite, men inte så mycket mer… och jag har nog inte satsat för fullt med det jag har gjort för jag har varit ”rädd” för att ta ut mig helt.
Det i samband med att jag har blivit stressad och häktad på vikten har ju också gjort sitt till att det inte händer något på vågen. Extra jobbigt och stresande blev det när jag såg att ”alla” andra lyckades gå ner i vikt. ”Alla” andra fick resultat av sin träning.

Dom senaste veckorna har avlösts av kraftig förkylning och någon sorts magsjuka och veckorna innan förkylningen bröt ut var jag riktigt trött och helt tom för energi och inget kändes kul längre. Fibromyalgin som varit obefintlig under hösten kom tillbaka med besked. Jag har heller inte tyckt att det varit kul att träna hund längre. Allt har bara varit motigt och jag började fundera på om jag var på väg in i väggen igen. Funderade på att ringa läkaren och antingen be om sjukskrivning eller anti-deppressiva – men jag lät bli då jag vet att man går upp i vikt av det.

Så började det klarna lite i topplocket, eller jag blev medveten om HUR trött och orkeslös jag blivit igen och jag började tänka på hur jag mådde i höstas när jag verkligen åt rätt och tränade bra:
- Fibromyalgin var så gott som borta
- Jag hade kul och mådde bra
- Jag var full av engergi
- Jag hade bättre självförtroende
- Jag sov bra

Har också gått en ronda med mig själv om varför jag inte gör mitt bästa för att lyckas. Dom hot jag har över mig om jag inte lyckas är ju ganska så allvarliga:
Nästan hela min familj har Diabetes typ 2 och min mamma dog av en följdsjukdom av den. Diabetes typ 2 är ju i högsta grad en livsstilssjukdom som man kan undvika om man tar hand om sig själv. Jag VILL leva och bli gammal, jag vill se mina barnbarn och barnbarnsbarn växa upp. Jag vill inte dö i förtid!!

Jag vill inte att mina barn ska minnas mig som en fet och tråkig mamma som aldrig orkade hitta på saker tillsammans med dom. Jag vill göra roliga saker med dom, jag vill känna att jag orkar.

Jag vill inte att min man ska behöva ha en fru som skäms över hur hon ser ut, som klär sig i tält av kläder för att dölja sin kropp och inte kan ta tag i sitt utseende.

Jag vill bli av med mitt tröstätande och sockerberoende NU! Jag vill lära mig att inte äta sötsaker för att jag mår skit och tycker att jag mislyckas med allt jag gör.

Jag vill verkligen ta tag i mitt välmående igen, men vet inte riktigt hur jag ska komma igång igen.
Men jag har satt upp ett par mål som jag hoppas klara av och som kanske kan vara attraktiva nog för att jag ska nå dom:
- 30 timmars fysisk aktivitet på 30 dagar med start i dag
- Äta 3 huvudmåltider och 2 mellanmål varje dag
- Inte äta godis alls förens jag och Heike tagit första pris i lydnadsklass 1 eller IPO1

Sen på något sätt började jag, utan att jag tänkte så mycket över det, började jag jogga lite under promenaderna. Till att börja med var det jättejobbigt att ens springa 300 m. Men i går sprang jag ”plötsligt” 2300 m i ett sträck utan att ha nära döden upplevelse. Totalt sprang jag 3 km av min 4,5 km ronda. Det var en stor seger.
Någonstans mellan 300 och 2300 kom tankarna om att delta i VårRuset och klara av att SPRINGA hela rondan på 5 km, så där hittade jag lite motivation för att komma igång med konditionsträningen.

Men då har styrketräningen och simningen blivit lidande. Styrketräningen för att jag tyckte inte den lilla träningen jag gjorde hemma med lätta vikter och användning av egen kroppstyngd inte gav någon verkan. Så jag gav upp, vilket är dumt för det ger faktisk effekt!!

Simningen blev tråkig – när man simmar 1000-1200 m så blir det ganska enformigt och tråkigt. Även om jag gillar att simma.

Zumban då? Som jag tycker är skitkul??? Jag var ju så taggad att börja med Zumba här i Koppom, men så visade det sig att det krockar med sonens karateträning och då fortsatte jag inte att använda dvd’en heller. Knepigt, men musten gick lite ur mig där..

Men det värsta som hände var att jag började falla in i gamla vanor med att äta godis varje dag och slarva med måltiderna. Och mitt humör påverkas verkligen av hur jag äter. Äter jag mat med mycketsnabba kolhydrater så åker humöret ner i botten och stressen stiger och jag väljer typ choklad för att dämpa stressen och höja humöret. Jo för att det ger ju en kick för en stund – som allt annat misbruk. Och så mår man dårligt för att man ätit fel och så är cirkusen igång igen. Att ta sig ur den är inte helt enkelt, det är nästan omöjligt. Varja dag har jag sagt till mig själv att jag inte ska äta någon godis och varje dag mislyckas jag. Och det spelar ju ingen roll hur duktig man är på att träna om man inte äter rätt

Jag gav mig ju den på att jag skulle klara att gå ner i vikt utan GBP, men under den här tiden så har tvivlen kommit och jag har varit säker på att jag aldig kommer att klara det själv. Att det spelar ingen roll hur jag äter och tränar för det hjälper inte ändå. Och jag har gett upp och tillåtit mig själv att äta helt fel och tänkt att det får nog bli GBP ändå.

Jag har varit riktigt trött en period, känt mig helt tom för energi och det har ju inte gjort saker och ting bättre. Men det tror jag kommer av att nu när jag äntligen blivit tillsvidare anställt och kan ”slappna av” lite så känner jag av hur stressigt det har varit att inte veta hur mycket och när man kommer att få jobba. Hur lönen kommer att vara… Så när det löste seg så slappnade kroppen av och det blev helt tomt för all energi.

Nu känner jag mig taggad att ta tag i kosten och träningen igen och hoppas verkligen att jag klarar att hålla det nu, att inte mitt dårliga självförtroende tar ner mig igen.

Jag har även reflekterat mer om VARFÖR jag tyr till sötsaker, och svaret är ju givet: jag tyr till sötsaker när saker blir jobbiga:
- t ex var julen jättejobbig, första julen utan min mamma
Jag försökte glömma det jobbiga med att se till att jag höll i gång med något hela tiden så att jag var för trött för att känna efter och när känslorna kom än då försökte jag dämpa dom med att äta sött.
- när ekonomin är dålig
Hur ologisk är det inte att lägga ner pengar på godis, när orsaken till att man mår dålig är just manko på pengar???
- i helgen var jag med om något jättejobbigt på jobbet som fick mig att känna mig otillräcklig
- när självförtroendet ramlar ner i källaren
och det sitter en röd liten sak med horn på axeln och talar om att det är ingen idè att du ens försöker för du kommer ändå inte att lyckas.

Med andra ord så måste jag lära mig att hantera jobbiga känslor på ett annat sätt, men hur??? Jo jag vet att man bör prata när man mår dåligt, men jag är inte så bra på det även om jag anser att jag har blivit tusen gånger bättre än jag har varit. Jag har t ex pratat med folk om mina känslor när det gäller vikten och min prestationsångest och det klarade jag inte av för bara några månader sen. Så visst har jag kommit en bit på väg.

Jag hittade en mycket tänkvärd artikkel på norska träningssajten www.iform.no
Den handlar om hur man ska lyckas med sina nyårslöften och det fanns en lista med frågor där som jag tyckte var mycket användbar. Jag lovar att jag ska svara på frågorna och kanske lägga ut dom här i bloggen:

- Vad är det jag verkligen vill uppnå?
- Varför vill jag detta?
- Varför att jag inte uppfylld detta redan?
- Vad har hindrat mig?
- Vad kan jag göra för att få bort hindren?
- Hur kommer mitt liv att bli om jag uppfyller mitt önskemål?
- Hur kan jag uppnå det?
- Vilka är mina starka sidor som kan hjälpa mig?
- Vilka är mina svaga sidor?
- Vilka situationer bör jag undvika?
- Vilka situationer bör jag uppsöka?
- Vem ska jag prata med?
- Hur ska jag utarbeta en plan?
- Är detta det jag vill?
- Om svaret fortfarande är JA, så GO FOR IT!

Jag tänkte om jag hittar lite varierade konditionsövningar så kanske det blir roligt att träna kondision.
Testade intevallträning i går -löpdelen var kul, men jag körde på gärdet här hemma så det blev tråkigt att vara på samma plats hela tiden. Får nog flytta det ut i skogen.

Men jag skulle vilja ha tips på andra roliga sätt att träna upp kondisjon för att få upp fettförbränningen

Om det inte vore för att jag fokuserar på helt fel saker så vore det ju jättebra. Jag har en stor jobb att göra för att lära mig fokusera rätt.

För att:
Jag fokuserar bara på dom 30 kg jag har kvar istället för att glädjas över dom 20 som är borta

Jag fokuserar på dom träningspass som inte blivit av istället för att
känna mig nöjd med dom jag faktiskt har gjort.

Jag fokuserar på dom begränsningar som jag har istället för att leta efter de tusentals lösningar som finns.

Jag fokuserar på all mat (inkl godis) som jag inte får/bör/ska äta eller som jag inte tycker om i stället för all god mat jag kan/ska/får äta

För att lyckas och samtidigt må bra så måste jag lära mig att ändra fokus och att tillåta mig själv att vara nöjd med det jag gör

Men (ja men’et kommer så klart) jag är även lite rädd… Jag har ju haft GBP som min lilla livlina OM jag inte skulle klara av det själv. Nu har jag dock hamnat en liten bit under BMI på 35 som är gränsen så jag tror nog inte jag kommer att få någon operation nu. Även om jag i grunden är godkänd så opererar dom nog inte likaväl, om jag inte går upp igen då tills det är dags. Men det tänker jag inte göra!! Tvärt om!

Och nu till det läskiga: utan operation måste jag klara allting själv!! Och det skrämmer mig lite, lite mycket egentligen. Det är fortfarande mellan 25 och 30 kilo som ska bort och det är mycket att klara på egen hand.
Även om jag har supert stöd från familj och vänner så är det jag själv som måste göra jobbet.

Jag kan inte ge upp efter detta, det går liksom inte, finns inte på tapeten.. Men hur i hela friden ska jag fixa det??? Jag är livrädd för att mislyckas..

Och ju mer jag ser att jag går ner, ju fler drömmar och målbilder dyker upp. Givetvis jobbar jag med små mål i taget, men drömmålet finns ju där.

Jag märker att jag blir rastös dom dagar som jag inte tränar och bara DET är positivt. Det är kul att träna och jag vågar pressa mig mycket mer än jag har gjort förrut. Och jag är sugen på att testa nya träningsformer. Tidigare har jag inte riktigt vågat då jag inte trott att jag skulle orka, men nu känner jag att jag törs

Många säger att man blir inte lycklig bara för att man går ner i vikt. Nej det blir man kanske inte, men när största delen till att man mår dåligt är på grund av vikten – så måste man om inget annat bli gladare av att gå ner i vikt. Sen måste man ju givetvis ta tag i eventuella andra problem med. Och jag tror att om man ser att man klarar att gå ner i vikt så får man större självförtroende till att ta tag i andra problem med.

I fredag var jag på informationsmöte om GBP i Torsby och det skapade ännu fler tankar. Jag blev ännu mer taggat att klara viktminskningen själv, samtidigt så är det skönt att veta att jag är godkänd för operation OM jag inte lyckas. Klarar jag att gå ner 10 kg innan våren så kommer jag att fixa det själv, klarar jag det inte så blir det operation till hösten.

Jag har kommit in i en stim där det är jättekul att träna och jag har verkligen fastnat för Zumba. Det är skitkul

Sen blir det en hel del power walks tillsammans med hunden och med mp3-spelaren på högsta volym. Har även dammat av fitnessbollen och bara det är en interessant historia. Jag har urusel balans, så det är nog ganska roligt att se på när jag håller på. Fast det är ju skitbra träning (om än något tråkig).

Och så simmar jag ca 1000 m veckan. Som jag har sagt tidigare så älskar jag ju att simma.

Tyvärr så är jag inte lika duktig på att äta rätt som att träna – det har blivit lite väl mycket kolhydrater på senaste. Så min uppgift nu är att komma på en plan som jag klarar att hålla. Jag mår ju så mycket bättre både fysisk och psykisk när jag håller mig till LCHF…

Det har även varit mycket att göra och jag har försökt intala mig om att jag inte hinner träna. Jupp, höll på att hamna i det gamla träsket med en massa ursäkter för att inte träna. Tid finnes och jag märker på kroppen när jag fuskar med träningen. Jag har ju mycket gratismotion genom mitt jobb som undersköterska i hemtjänsten, men det är inte nog.

I går var jag ute på en power walk på 40 min och det var ju såååå skönt när jag väl kom ut – bara sätta mp3-spelaren på nästan högsta volum och bara ut och gå är ju så skönt. (även om tant är lite mörkrädd)
I dag ska jag äntligen i väg och simma igen. Det har inte blivit av på 3 veckor pga sjukdom och jobb. Målet i dag är att orka 1000 m.

I söndags nådde jag ett stort mål för 2011, jag blev certifierad tävlingsledare i lydnad!!! Jag var rejält nervös inför den praktiska examen då min kära vän prestationsångesten dök upp igen. Innan jag skulle köra mitt ekipage i fritt följ höll jag på att dö av nervositet, men när jag väl kom igång gick det bra. Sen blev det nervös väntan innan man skulle in till sensorerna och få sin dom. Jag hade förväntat mig en massor av frågor, men fick inte en enda en. Utan jag blev helt klart godkänd.

Jag har i flera år sagt att jag skulle vilja läsa vidare, men inte vetat vad jag vill läsa. Nu vet jag vilka ämnen, men det återstår att hitta vägen dit rent praktisk De ämnen jag skulle vilja lära mer om är hundens och människans anatomi och fysiologi samt etologi (läran om djurs beteende). Kanske inte för att jag vill jobba inom dom områden utan mer för egen del, att jag är nyfiken på att lära mer om det. Så nu börjar jobbet med att se om det finns andra ämnen jag måste läsa först och om det går att läsa dom på distans.

Har även fått kallelse till ett gruppmöte med information om GBP den 16e december. Målet är fortfarande att slippa opereras, men jag vill ha den möjligheten som sista utväg om jag inte klarar det själv den här gången.
Har gått ner 3 kg på 3 veckor nu, något som gör 18 kg totalt. Men det är som sagt många kilon kvar, samtidigt så har jag aldrig tidigare gått ner så många kilon så det är klart att man får ett visst hopp om att jag ska klara det själv den här gången. Jag måste bara köpa mig lite tålamod då jag gärna vill se stora resultat lite för snabbt
Men jag klarar av en sak om jag inte kunnat göra på många år: att sitta med benen i kors under en längre tid

I gårkväll var jag på riktigt nostalgihumör och letade fram en massa gammal underbar musik på youtube, så här får ni några av mina gamla favoriter

Heike har ALDRIG visat tecken till hälta eller smärta, så jag borde inte ha oroat mig heller. Men olyckskorpen inom mig har sagt att ”det måste vara fel någonstans, för aldrig om du har sånn tur att du har fått en hund som både är frisk och är bra mentalt”. Men det ser ju fakktisk ut till att jag har det nu.

Jag är inte van med att det händer så mycket positivt på så kort tid, så jag blir lite satt ut och det känns som jag plötsligt har en massa val som jag måste/vill/bör ta – åt det positiva hållet. Jag har fått upp ögonen lite för att det KAN faktisk hända positiva saker bara man försöker.

Det knäppa i det hela är att jag inte riktigt vet VILKA val det handlar om Jag kanske fick ett uppvaknande om att allt det som händer mig behöver inte vara negativt. Det kanske kan hända positiva saker om jag tar medvetna val också?

Det finns dock ett val jag aldrig behöver ta eller tveka på och det är kärleken till min familj och mina vänner <3

Jag sätter upp veckosvisa mål som jag känner att jag borde klara av
Målen för förra veckan och den här veckan har varit/är föjlande:
- Äta frukost varje dag
Frukosten har ju varit mitt problembarn. Jag har varit jättedårlig på att äta frukost och sen en bit på dagen har jag blivit jättehungrig och då valt något som höjer blodsockret snabbt.
Nu har jag klarat av att gå att handla flera gånger utan att känna att jag MÅSTE ha något i godishyllan. Och det är en stor seger för mig. Jag kan stå och titta på godishyllan utan att ha lust på något av det som finns där.
- Utöva någon form för pulshöjande aktivitet under minst 30 min minst 4 ggr i veckan.
Även det har gått mycket lättare än förväntat

Men jag är mycket väl medveten om att första och andra veckan under en livsstilsändring brukar att gå lätt, det är när vecka 3 och 4 kommer som det brukar bli lite motigt. Men jag hoppas att jag orkar kämpa på. Det här med operationen är ju lite kniven på strupen för mig, för jag VILL verkligen inte opereras!!!! Jag VILL klara det själv, men går det inte så blir det op….

Med det sagt så ska jag vara ärlig att säga att jag ibland tappar modet och undrar om det ens är värd ett försök. Det är så många kilon som ska bort att det känns som man aldrig kommer i mål. Jag kan liksom inte se för mig bilden av mig själv som normalviktig. Samtidigt som jag vill INTE vara där jag är i dag.
Övervikten skapar så mycket begränsningar som hela familjen får lida för och det gör mig så ont. Jag vet att när jag mår dårligt på grund av min vikt så känner hela familjen av det. Jag vet att om jag går ner i vikt så skulle jag orka att göra mer saker tillsammans med barnen plus att barnen skulle ha en gladare mamma.
Övervikten skapar ju även ett extremt dårligt självbilde hos mig, jag tror att “alla” tittar på mig och tycker att jag borde skärpa mig. Och det är väl mycket av grunden till min prestationsångest ligger.
Jag kan känna att det knyter sig helt i magen när jag möter folk när jag är ute och går eller är i affären för jag kan få för mig att dom kommer att slänga skit till mig (fast än det ALDRIG har skett) eller prata bakom min rygg om hur jag ser ut.

Mitt ex talade om för mig mer än en gång att alla hans kompisar tyckte att jag var ful och såg ut som en gris och var dum i huvudet och det är väl den bilden jag tror att alla har av mig….
Jag VET att det låter helt sjukt och att det inte är så, men på dårliga dagar så är verkligheten sånn för mig. Jag VET ju att det mitt ex sa troligen inte var sant, men det är ord som jag fortfarande bär med mig 20 år efter. Ord som har påverkat hela mitt liv.