Hur svårt kan det vara?

Har haft en liten svacka som gjort att jag under någon vecka hamnat i gamla ovanor när det gäller sötsaker. Eller ja, tidigare har det varit att jag ätit sötsaker i stället för mat, men den här gången har jag i allafall inte bytt ut maten mot sötsaker. Det är ju inte bra att äta både mat och sötsaker, men jag anser att det är bättre än att bara äta sött.. Och jag har fortsatt träna!

Jag har även reflekterat mer om VARFÖR jag tyr till sötsaker, och svaret är ju givet: jag tyr till sötsaker när saker blir jobbiga:
- t ex var julen jättejobbig, första julen utan min mamma
Jag försökte glömma det jobbiga med att se till att jag höll i gång med något hela tiden så att jag var för trött för att känna efter och när känslorna kom än då försökte jag dämpa dom med att äta sött.
- när ekonomin är dålig
Hur ologisk är det inte att lägga ner pengar på godis, när orsaken till att man mår dålig är just manko på pengar???
- i helgen var jag med om något jättejobbigt på jobbet som fick mig att känna mig otillräcklig
- när självförtroendet ramlar ner i källaren
och det sitter en röd liten sak med horn på axeln och talar om att det är ingen idè att du ens försöker för du kommer ändå inte att lyckas.

Med andra ord så måste jag lära mig att hantera jobbiga känslor på ett annat sätt, men hur??? Jo jag vet att man bör prata när man mår dåligt, men jag är inte så bra på det även om jag anser att jag har blivit tusen gånger bättre än jag har varit. Jag har t ex pratat med folk om mina känslor när det gäller vikten och min prestationsångest och det klarade jag inte av för bara några månader sen. Så visst har jag kommit en bit på väg.

Jag hittade en mycket tänkvärd artikkel på norska träningssajten www.iform.no
Den handlar om hur man ska lyckas med sina nyårslöften och det fanns en lista med frågor där som jag tyckte var mycket användbar. Jag lovar att jag ska svara på frågorna och kanske lägga ut dom här i bloggen:

- Vad är det jag verkligen vill uppnå?
- Varför vill jag detta?
- Varför att jag inte uppfylld detta redan?
- Vad har hindrat mig?
- Vad kan jag göra för att få bort hindren?
- Hur kommer mitt liv att bli om jag uppfyller mitt önskemål?
- Hur kan jag uppnå det?
- Vilka är mina starka sidor som kan hjälpa mig?
- Vilka är mina svaga sidor?
- Vilka situationer bör jag undvika?
- Vilka situationer bör jag uppsöka?
- Vem ska jag prata med?
- Hur ska jag utarbeta en plan?
- Är detta det jag vill?
- Om svaret fortfarande är JA, så GO FOR IT!

Det ska vara roligt att träna

Jag har som sagt kommit in ett stim där jag tycker att det är så roligt att träna, jag blir rastlös om jag måste stå över en dag. MEN jag märker att jag fuskar lite med att “ta ut mig” i kondisjonsträningen.

Jag tänkte om jag hittar lite varierade konditionsövningar så kanske det blir roligt att träna kondision.
Testade intevallträning i går -löpdelen var kul, men jag körde på gärdet här hemma så det blev tråkigt att vara på samma plats hela tiden. Får nog flytta det ut i skogen.

Men jag skulle vilja ha tips på andra roliga sätt att träna upp kondisjon för att få upp fettförbränningen

Fokus – eller hur var det med det?

Om jag är fokuserad på det jag gör? Javisst är jag det, nästan för fokuserad ibland. Jag är jättefokuserad.

Om det inte vore för att jag fokuserar på helt fel saker så vore det ju jättebra. Jag har en stor jobb att göra för att lära mig fokusera rätt.

För att:
Jag fokuserar bara på dom 30 kg jag har kvar istället för att glädjas över dom 20 som är borta

Jag fokuserar på dom träningspass som inte blivit av istället för att
känna mig nöjd med dom jag faktiskt har gjort.

Jag fokuserar på dom begränsningar som jag har istället för att leta efter de tusentals lösningar som finns.

Jag fokuserar på all mat (inkl godis) som jag inte får/bör/ska äta eller som jag inte tycker om i stället för all god mat jag kan/ska/får äta

För att lyckas och samtidigt må bra så måste jag lära mig att ändra fokus och att tillåta mig själv att vara nöjd med det jag gör

Både stolt och lite nervös

I dag visade vågen 20 kg mindre än den gjorde 1. januari 2011 och självklart är jag superglad!

Men (ja men’et kommer så klart) jag är även lite rädd… Jag har ju haft GBP som min lilla livlina OM jag inte skulle klara av det själv. Nu har jag dock hamnat en liten bit under BMI på 35 som är gränsen så jag tror nog inte jag kommer att få någon operation nu. Även om jag i grunden är godkänd så opererar dom nog inte likaväl, om jag inte går upp igen då tills det är dags. Men det tänker jag inte göra!! Tvärt om!

Och nu till det läskiga: utan operation måste jag klara allting själv!! Och det skrämmer mig lite, lite mycket egentligen. Det är fortfarande mellan 25 och 30 kilo som ska bort och det är mycket att klara på egen hand.
Även om jag har supert stöd från familj och vänner så är det jag själv som måste göra jobbet.

Jag kan inte ge upp efter detta, det går liksom inte, finns inte på tapeten.. Men hur i hela friden ska jag fixa det??? Jag är livrädd för att mislyckas..

Och ju mer jag ser att jag går ner, ju fler drömmar och målbilder dyker upp. Givetvis jobbar jag med små mål i taget, men drömmålet finns ju där.

Jag märker att jag blir rastös dom dagar som jag inte tränar och bara DET är positivt. Det är kul att träna och jag vågar pressa mig mycket mer än jag har gjort förrut. Och jag är sugen på att testa nya träningsformer. Tidigare har jag inte riktigt vågat då jag inte trott att jag skulle orka, men nu känner jag att jag törs

Många säger att man blir inte lycklig bara för att man går ner i vikt. Nej det blir man kanske inte, men när största delen till att man mår dåligt är på grund av vikten – så måste man om inget annat bli gladare av att gå ner i vikt. Sen måste man ju givetvis ta tag i eventuella andra problem med. Och jag tror att om man ser att man klarar att gå ner i vikt så får man större självförtroende till att ta tag i andra problem med.

Nu surrar det bra i bollen

Ja utan tvekan har jag miljoner av tankar i huvudet för tiden – samtidigt känns det som. Många drömmar och förhoppningar men samtidigt en liten djävul som sitter på axeln och säger att jag inte kommer att klara det.

I fredag var jag på informationsmöte om GBP i Torsby och det skapade ännu fler tankar. Jag blev ännu mer taggat att klara viktminskningen själv, samtidigt så är det skönt att veta att jag är godkänd för operation OM jag inte lyckas. Klarar jag att gå ner 10 kg innan våren så kommer jag att fixa det själv, klarar jag det inte så blir det operation till hösten.

Jag har kommit in i en stim där det är jättekul att träna och jag har verkligen fastnat för Zumba. Det är skitkul

Sen blir det en hel del power walks tillsammans med hunden och med mp3-spelaren på högsta volym. Har även dammat av fitnessbollen och bara det är en interessant historia. Jag har urusel balans, så det är nog ganska roligt att se på när jag håller på. Fast det är ju skitbra träning (om än något tråkig).

Och så simmar jag ca 1000 m veckan. Som jag har sagt tidigare så älskar jag ju att simma.

Tyvärr så är jag inte lika duktig på att äta rätt som att träna – det har blivit lite väl mycket kolhydrater på senaste. Så min uppgift nu är att komma på en plan som jag klarar att hålla. Jag mår ju så mycket bättre både fysisk och psykisk när jag håller mig till LCHF…

Hur går det här då?

Jo då nu är jag på rätt väg igen. Hade någon vecka där det var lite svårt att motivera mig att äta rätt och träna. Dels för att jag tyckte att det var jobbigt att det snart är jul och dels att både jag och barnen åkte på magsjukan.
Men nu känns det mycket bättre. Ett vändpunkt var när vi var hos pappa och adventspyntade och det gick bättre än jag drömt om.

Det har även varit mycket att göra och jag har försökt intala mig om att jag inte hinner träna. Jupp, höll på att hamna i det gamla träsket med en massa ursäkter för att inte träna. Tid finnes och jag märker på kroppen när jag fuskar med träningen. Jag har ju mycket gratismotion genom mitt jobb som undersköterska i hemtjänsten, men det är inte nog.

I går var jag ute på en power walk på 40 min och det var ju såååå skönt när jag väl kom ut – bara sätta mp3-spelaren på nästan högsta volum och bara ut och gå är ju så skönt. (även om tant är lite mörkrädd)
I dag ska jag äntligen i väg och simma igen. Det har inte blivit av på 3 veckor pga sjukdom och jobb. Målet i dag är att orka 1000 m.

I söndags nådde jag ett stort mål för 2011, jag blev certifierad tävlingsledare i lydnad!!! Jag var rejält nervös inför den praktiska examen då min kära vän prestationsångesten dök upp igen. Innan jag skulle köra mitt ekipage i fritt följ höll jag på att dö av nervositet, men när jag väl kom igång gick det bra. Sen blev det nervös väntan innan man skulle in till sensorerna och få sin dom. Jag hade förväntat mig en massor av frågor, men fick inte en enda en. Utan jag blev helt klart godkänd.

Jag har i flera år sagt att jag skulle vilja läsa vidare, men inte vetat vad jag vill läsa. Nu vet jag vilka ämnen, men det återstår att hitta vägen dit rent praktisk De ämnen jag skulle vilja lära mer om är hundens och människans anatomi och fysiologi samt etologi (läran om djurs beteende). Kanske inte för att jag vill jobba inom dom områden utan mer för egen del, att jag är nyfiken på att lära mer om det. Så nu börjar jobbet med att se om det finns andra ämnen jag måste läsa först och om det går att läsa dom på distans.

Har även fått kallelse till ett gruppmöte med information om GBP den 16e december. Målet är fortfarande att slippa opereras, men jag vill ha den möjligheten som sista utväg om jag inte klarar det själv den här gången.
Har gått ner 3 kg på 3 veckor nu, något som gör 18 kg totalt. Men det är som sagt många kilon kvar, samtidigt så har jag aldrig tidigare gått ner så många kilon så det är klart att man får ett visst hopp om att jag ska klara det själv den här gången. Jag måste bara köpa mig lite tålamod då jag gärna vill se stora resultat lite för snabbt
Men jag klarar av en sak om jag inte kunnat göra på många år: att sitta med benen i kors under en längre tid

I gårkväll var jag på riktigt nostalgihumör och letade fram en massa gammal underbar musik på youtube, så här får ni några av mina gamla favoriter

Valmöjligheter

De senaste dagarna har varit lite omtumlande av flera orsaker. Dels att jag har fått ett vikariat från 1. januari och dels att Heike’s röntgen och ögonspegling såg bra ut.

Heike har ALDRIG visat tecken till hälta eller smärta, så jag borde inte ha oroat mig heller. Men olyckskorpen inom mig har sagt att “det måste vara fel någonstans, för aldrig om du har sånn tur att du har fått en hund som både är frisk och är bra mentalt”. Men det ser ju fakktisk ut till att jag har det nu.

Jag är inte van med att det händer så mycket positivt på så kort tid, så jag blir lite satt ut och det känns som jag plötsligt har en massa val som jag måste/vill/bör ta – åt det positiva hållet. Jag har fått upp ögonen lite för att det KAN faktisk hända positiva saker bara man försöker.

Det knäppa i det hela är att jag inte riktigt vet VILKA val det handlar om Jag kanske fick ett uppvaknande om att allt det som händer mig behöver inte vara negativt. Det kanske kan hända positiva saker om jag tar medvetna val också?

Det finns dock ett val jag aldrig behöver ta eller tveka på och det är kärleken till min familj och mina vänner <3

Ordets makt

Tja det blev visst någon vecka utan uppdateringar – det har varit fullt ös ett tag med många tankar och vändningar.
Jag har varit hos läkaren och tagit prover och fått remiss till sjukhuset i Torsby för utvärdering om jag är kandidat för en GBP-operation. Alla prover var bra som tur var 
Målet är fortfarande att inte behöva opereras, så jag jobbar på egenhand med en kombination av LCHF och GI, dvs jag äter lite mer kolhydrater än man ska på LCHF vissa dagar, men ser till att dessa kolhydrater är långsamma.
Och det verkar fungara både fysisk och mentalt för mig. Första veckan nu har jag tappat 2 kg, det ger totalt 17 kg i år. Men det är många kilon kvar att ta av, så det lär ta tid.

Jag sätter upp veckosvisa mål som jag känner att jag borde klara av
Målen för förra veckan och den här veckan har varit/är föjlande:
- Äta frukost varje dag
Frukosten har ju varit mitt problembarn. Jag har varit jättedårlig på att äta frukost och sen en bit på dagen har jag blivit jättehungrig och då valt något som höjer blodsockret snabbt.
Nu har jag klarat av att gå att handla flera gånger utan att känna att jag MÅSTE ha något i godishyllan. Och det är en stor seger för mig. Jag kan stå och titta på godishyllan utan att ha lust på något av det som finns där.
- Utöva någon form för pulshöjande aktivitet under minst 30 min minst 4 ggr i veckan.
Även det har gått mycket lättare än förväntat

Men jag är mycket väl medveten om att första och andra veckan under en livsstilsändring brukar att gå lätt, det är när vecka 3 och 4 kommer som det brukar bli lite motigt. Men jag hoppas att jag orkar kämpa på. Det här med operationen är ju lite kniven på strupen för mig, för jag VILL verkligen inte opereras!!!! Jag VILL klara det själv, men går det inte så blir det op….

Med det sagt så ska jag vara ärlig att säga att jag ibland tappar modet och undrar om det ens är värd ett försök. Det är så många kilon som ska bort att det känns som man aldrig kommer i mål. Jag kan liksom inte se för mig bilden av mig själv som normalviktig. Samtidigt som jag vill INTE vara där jag är i dag.
Övervikten skapar så mycket begränsningar som hela familjen får lida för och det gör mig så ont. Jag vet att när jag mår dårligt på grund av min vikt så känner hela familjen av det. Jag vet att om jag går ner i vikt så skulle jag orka att göra mer saker tillsammans med barnen plus att barnen skulle ha en gladare mamma.
Övervikten skapar ju även ett extremt dårligt självbilde hos mig, jag tror att “alla” tittar på mig och tycker att jag borde skärpa mig. Och det är väl mycket av grunden till min prestationsångest ligger.
Jag kan känna att det knyter sig helt i magen när jag möter folk när jag är ute och går eller är i affären för jag kan få för mig att dom kommer att slänga skit till mig (fast än det ALDRIG har skett) eller prata bakom min rygg om hur jag ser ut.

Mitt ex talade om för mig mer än en gång att alla hans kompisar tyckte att jag var ful och såg ut som en gris och var dum i huvudet och det är väl den bilden jag tror att alla har av mig….
Jag VET att det låter helt sjukt och att det inte är så, men på dårliga dagar så är verkligheten sånn för mig. Jag VET ju att det mitt ex sa troligen inte var sant, men det är ord som jag fortfarande bär med mig 20 år efter. Ord som har påverkat hela mitt liv.

Vägen är målet – eller?

Att sätta mål är något jag tycker är viktigt, och jag är duktig på att skriva ner framför allt långsiktiga mål. Men tyvärr är jag dålig på att genomföra många av dom. Jag har försökt att fundera igenom varför det blir så – varje gång.

Är inte målen attraktiva nog? Är dom orealistiska? Eller vad är det som felar?
Målen är desidert attraktiva och jag tycker inte att dom är så höga att dom blir orealistiska.
Men jag funderar på att jag måste bli duktigare på att sätta delmål i dom stora målen så att det hela blir mer mätbart. Då är det lättare att se framgång eller om något måste ändras under vägen. Tror också jag måste specifisera dom mer. Vet att jag har lätt för att skriva “Bli bättre på …..” eller att jag ska göra saker oftare. Det är ju saker som är svårt att mäta.

Jag är bra att påtala för dom mäniskor som jag har på mina hundkurser att dom måste ha mål med sin träning och att målen ska vara SMARTa
Spesifica
Mätbara
Attraktiva
Realistiska
Tidsbestämda

Kan ju med handen på hjärtat säga att mina mål iregel bara uppfyller A och R….
“Mest när det gäller” av Anita Axelsson är en bok som jag tycker mycket om. Den handlar om tävlingspsykologi för hundförare. Den har ett eget kapittel om målsättning och något av det jag fastnade för är ett avsnitt som heter “Sju steg till bra mål”

Dom sju stegen är följande:
1. Skriv vad du vill uppnå-inte vad du vill undvika
2. Gör ditt mål utmanande och realistisk
3. Mål för varje träningspass
4. Mät dina framsteg
5. Inspireras av andra
6. Det måste du satsa
7. Belöna dig själv och hunden
Enkelt eller hur? Eller??? Här är mina tankar kring stegen:

Redan på första steget blir det svårt. Det är enkelt att skriva vad man inte önskar t ex “Jag ska inte äta godis, förrutan på lördagar” men det är lite svårare att skriva “Jag ska äta nyttig mat 6 dagar i veckan”. Ibland har hjärnan svårt att registrera ordet “inte” och tänker att “jag ska äta godis”. Sen tror jag inte att det känns så mycket att mislyckas om man formulerar sina mål i negativa termer.

Utmanande och realistiska då…
Här är det lätt att gå i fällan att antingen sätta för höga eller för lätta mål, svårigheten ligger i att hitta medelvägen. Det ska vara realistisk men ändå lite jobb att nå dit. Och, inte minst, målen ska vara attraktiva. Sen att man inte är rädd för att sänka eller ändra tidsramen om målet skulle vara för svårt att nå inom tidsramen.
Det är här man måste tänka igenom delmålen.

Mål för varje träningspass
Detta är något som jag verkligen är på mina kursdeltagare om, men jag kommer på mig att slarva med det hela tiden. I allafall i hundträningen. När jag simmar är jag duktig på att bestämma mig för hur långt jag ska simma på varje pass. Men det är ett ganska lätt mål att sätta, att jag ska simma så och så långt.
I hundträningen är det lite svårare, i alla fall när det kommer till att målen ska vara mätbara. Ett mål jag har jobbat mycket med på senaste är att min hund ska ha bättre fokus när vi tränar. Men det är ju ett mycket luddigt mål. Är det någon som har ett tips på hur jag ska sätta ett bättre mål med samma betydning?
Sätter man inte mål för träningspassen blir det inga bra träningspass. Man tränar väldigt ineffektivt och det blir inte någon struktur i det hela.
Eferåt bör man ju även sätta sig ner och utvärdera passet och har man då inte satt mål så är det svårt att säga hur passet egentligen gick.
Detta gäller ju inte bara hundträning. Det kan jo omsättas i vardagen med.

Mät dina framsteg
Det är här delmålen kommer in. Att sätta ett mål om att om ett år ska jag väga 65 kg blir lite stort om man t ex har 55 kg att gå ner. Men om man sätter som delmål att inom en månad ska jag ha gått ner 5 kg så ser man ju direkt om man är på rätt väg eller inte. Så att man inte står om ett år och inte har gått ner ett enda gram och inte fattar varför.
Här är kommer vikten av att skriva dagbok in också.
Jag har flera gånger börjat skriva träningsdagbok för hunden, mat och träningsdagbok för min egen del, men bryter efter några dagar. Varför? Jo för att jag inte hittar något sätt som gör det enkelt att skriva dagbok samtidigt som man får med så mycket detaljer som möjligt. Den ska vara lätt att ta med sig och att fylla i.

Inspireras av andra
Är ju det enklaste. Det finns massor av människor som inspirerar, som man vill lära av. Både människor som man möter varje dag, människor som skrivit bra böcker, människor man ser på tv eller går kurs för etc

Det måste du satsa
Vad måste JAG göra eller offra för att nå mina mål? Man kan liksom inte bara sätta sig ner i soffan och vänta på att det ska inträffa när man har satt sina mål. Det hör liksom till att det ska vara lite blod, svett och tårar för att nå målen. Dom mål man har jobbat hårdast för är ju dom som är skönast att nå.
Jag skrev om tid i ett tidigare blogginlägg och jag hävdar fortfarande att man hinner vad man vill bara man vill det nog och tar ner tiden som man använder framför tv eller dator.

Belöna dig själv (och hunden)
Bestäm dig för något som du önskar dig (som inte har med målen att göra) som du belönar dig själv med när du nått dina delmål. Det kan vara så enkelt som en ny jumper om man varit duktig och gått sin promenad 3 gånger i veckan i 3 veckor. Tillåt dig själv att verkligen njuta av det du har uppnådd i stället för att prata bort dom som bagateller.

Jag har varit på biblioteket och lånat en bok som jag tror kan vara mycket spännande och bra “Mental rådgivning- din väg till målet” av Anders och Johan Plate. Jag har läst några böcer från dom tidigare och tyckt mycket om deras tankesätt. De skriver bl a mycket om prestasjonsåangest och om att ha balans.

Hittade ett citat i boken som jag annammade direkt: “Stressa mig inte, jag gör fel så fort jag kan”

Sov gott mamma

I dag är det 3 månader sen min mamma gick bort och jag saknar henne så det gör ont i mig.
Det går inte en dag utan att jag tänker på små saker som jag saknar, funderar på vad hon skulle ha sagt eller tyckt.
Har varit på väg att ringa till henne många gånger men kommit på att det går ju inte.
Det finns så mycket som påminner om henne, saker som vi brukade göra som jag saknar så otroligt.

Jag är säker på att hon finnes med mig och har koll på vad vi gör, men jag skulle bara vilja prata med henne en gång till, bara få uppleva en dag mer med henne.

En sak som jag bär med mig från min uppväxt är den kärlek och respekt mina föräldrar alltid visade varandra. Och något av det finaste jag har fått vara med om är när mamma frågade mig om jag ville göra ett kort som hon ville ge till pappa som uppskattning för allt han gjort för henne genom alla år. Det är det svåraste kort jag någonsinne gjort för jag ville lägga så mycket känslor i det. Just för att jag tyckte det var en sådan fantastisk gest av henne.

Till och med prästen som hade hand om begravningen blev gripen av den respekt och omtanke som tydligen fanns mellan dom och pratade mycket om detta.

Jag är så glad för att jag fått växa upp med mamma och pappa som mina föräldrar.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva ner, men jag hittar inte orden, så det får räcka så här just nu

Mamma: jag är säker på att vi ses igen på andra sidan, vi saknar dig varje dag <3 Sov gott!